Inget
Fortfarande lika tragisk. Nu ger jag snart, bokstavligt talat, upp. Jag pallar inte det här. Mitt liv känns som ett jävla hell hole. Jag har inget.
Inget eget hem. Ingen inkomst. Inget jobb. Jag känner mig inte hemma. Den allra värsta känslan är att inte passa in någon stans.
Att känna sig utanför och malplacerad är en känsla jag levt med så länge jag kan minnas. Tillsammans med allt annat som går åt skogen blir den känslan outhärdlig. Jag vet fasiken inte vad jag ska ta mig till. Jag vet bara att ju mer motgångar jag stöter på desto djupare sjunker jag, desto djupare jag sjunker desto tröttare blir jag i armarna. Snart är det bara hoppet som håller mig från botten.
Det sägs att hoppet är det sista som överger en, så jag hoppas det stannar hos mig.
