MsNice

Ikväll ska vi ut och äte middag. Jag, mamma och syster. Det ska bli mycket trevligt. Hoppas att det leder bort tankarna från tråkigheter. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att koppla av och bara ha det trevligt!

I veckan tänker jag packa mina grejer. Jag pallar inte mer. Jag är f*n trött på att må skit pga en karl. Det är väl kanske inte bara pga av honom, man han har tidigare varit en slags stöttepelare. Men inte längre. Nu får han mig bara att känna mig ensam och ovärdig. Och så ska det inte vara, det vet jag. Men man är ju bara människa och hoppet ÄR det sista som lämnar en. Det har börjat lämna mig nu. I alla fall hoppet om att kunna bo kvar och njuta av den sista tiden. Det är i stort sett obefintligt. Han dödade det. Och det gör ont. Fruktansvärt ont.

Jag måste vara helt j*vla pantad som fortsätter att utsätta mig för det här. Jag mår ju så dåligt av det och ändå är jag kvar. Vad sysslar jag med. Tycker jag om att bli sårad och sviken på löpande band någonstans i backhuvudet, eller? Det är ju inte så att jag ringer någon och beklagar mig heller. Jag gör tvärtom. Gömmer mig. Undviker alla. Det är ju inte direkt sunt. Men det är ju knappast medömkan jag söker då heller. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Det är snarare så att jag skäms. Skäms över att vara jag. Över att jag är kvar trots att jag vet att jag skulle må mycket bättre om jag inte var här. Kanske inte direkt, men efter ett tag i alla fall.

Jag önskar att jag kunde sluta bry mig så mycket. Jag önskar verkligen det!

Nu är biljetten bokad. Jag åker den sjunde januari. Ska bli sjukt nice! Nu är det bara visumet som ska ordnas också. Men det är sjukt mycket att fylla i. Stressen hopar sig verkligen över mig. Men på något sätt ska jag ta mig genom det också.

Det finns inte ord för hur jag känner! Känslorna är så många. Men jag kan i alla fall säga att saknaden är enorm. Men det är även ångesten.

Bra saker har en förmåga att följas av dåliga saker. Även denna gång. Även om det också finns bra saker med det som hänt nu.

Jag är glad att du äntligen fått hjälp, men oerhört ledsen över vad som var tvunget att hända för att du skulle få det. Jag har försökt hjälpa så gott jag kunnat. Tyvärr har du inte tagit emot den hjälp jag kunnat ge. Hade du gjort det hade det kanske inte gått så här. Jag uppskattar att du ringde för att tala om vart du var på väg. Men det har varit ett helvete att få det bekräftat.
Men nu vet jag vart du är. Och jag vet att du får den hjälp du behöver. Men jag önskar jag fick finnas där och stötta dig. Just nu kan jag bara sitta och vänta och hoppas att du hör av dig.

Vänta är det värsta som finns. Jag har konstant ont i magen och kan inte äta. Det kommer bara upp igen för att jag är så orolig över dig. Då är det en klen tröst att veta att de tar hand om dig. Jag hoppas du förstår nu varför jag varit så orolig över dig. Det var det här jag var rädd för. Det var det här jag varnade dig för. Det var det här jag inte ville vara med om. Men nu har det hänt, och jag kan bara hoppas att du inte behöver vara där så länge. Men jag har en känsla av att det kommer ta ett ganska bra tag innan jag hör från dig. Innan jag får träffa dig.

Jag har alltid hävdat att jag fortfarnade bryr mig. Jag bryr mig alldeles förfärligt mycket. Trots att det är som det är mellan oss. Det är ju faktiskt inte dig jag tagit avstånd ifrån, det är det liv som du lever. Det liv som jag hoppades du skulle ta tag i och få hjälp med. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och du har många fina sidor som jag kommer sakna. Men det ändrar inte mitt beslut när det gäller mitt liv.

Jag håller tummarna för dig och kämpar för dig här hemifrån och hoppas att du snart finns här igen!