MsNice

Är en aning nervös inför imorgon. Men det ska nog gå bra. Det är ju bara en liten intervju. Tar, enligt vad jag läst, bara ett fåtal minuter. Nu ska det sovas så att man orkar upp imorgon. Inte riktigt läge att försova sig när man ska till ambassaden.

Idag är det bara 6 veckor kvar tills jag åker. Känns helt galet.
Jag ska försöka höra av mig till alla jag vill träffa innan jag åker. Varför jag inte redan har börjat höra av mig till alla har sina förklaringar. Och så finns det en människa som gjort det ännu jobbigare för mig att höra av mig till en viss person. Men skit samma. Jag ska inte ta det här. Nu ska jag ut och röka.

Det sägs att livet är som en berg-och-dalbana. Jag kan bara hålla med. Det går upp och det går ner. Ibland sakta och ibland väldigt fort. Ibland blir man illamående av det. Och ibland kittlar det bara skönt i kroppen. Men det är livet. Och kände man inte allt detta så skulle man väl inte leva ordentligt heller. Eller?

Nu har jag hämtat glasögonen. Så nu har jag två par hela och ett par trasiga. Känns helt ok att ha flera par att varva med så man slipper se likadan ut jämt.

Imorgon är det kastrering som gäller för mina kissar. Stackarna! Och stackars mig som måste gå upp tidigt en söndag. Men sådant är livet ibland. Bara att le och vara glad.

Idag fick jag ett sms där det stog att mina nya glasögon fanns att hämta. Hade ju själklart velat hämte dem med detsamma. Men det kunde jag ju inte. För de skulle hinna stänga innan jag var framme. Så jag få snällt vänta tills på lördag och hämta dem. Men det är ju i alla fall tidigare än jag hade räknat med. Trodde ju att de skulle vara klara förrän till nästa helg. =)

Så kanns det fasiken. När saker och ting ser ljust ut igen så händer det nått som gör att det mörknar.
Man blir verkligen trött. Även om det inte är en själv det handlar om så påverkas man. Och man önskar verkligen att det fanns något man kan göra. Det känns extra jobbigt när man inte har någon att prata om det med. För då känns det som att jag hänger ut den det handlar om. Och det vill jag ju inte. Jag säger då det. Jobbigt värre.

Igår lyckades jag äntligen komma in på sidan där man bokar tid för intervju på ambassaden. 1:a december ska jag dit. Blir nog bra. Kommer nog vara lite nervöst. Men jag har förberett lite och läst om andras upplevelser där i olika bloggar. Så det ska nog gå bra.

Ååå... snart åker jag. Det är inte långt kvar nu. Mindre än två månader. I helgen ska jag göra ett nytt seriöst försök att plocka ihop alla saker som inte ska med och som ska slängas. Känns både bra och en aning sorgligt.

Då var veckans sista dag snart till ända. Det har varit en väldigt slapp dag. Men skön. Hela helgen har varig ganska slapp, men det är den för det mesta nu för tiden. Inget fel i det. Men jag blir en aning rastlös av att inte göra något.

Imorgon är det måndag. Ny vecka med andra ord. Och som man brukar säga: "Ny vecka, nya möjligheter!"
Då ska jag göra ett nytt försök att boka en tid på ambassaden. Det gick inte att göra det igår och idag. Men som sagt, nytt försök imorgon alltså.

Sådär ja... Nya glasögon är beställda. Om ca två veckar kan jag hämta dem. Vill ju ha dem nu ju. Men jag får snällt vänta.

Funderar också på om man ska försöka ordna någon slags sammankomst för alla nära och kära innan man åker. Men kan nog bli svårt och få ihop. Folk har en förmåga att vara väldigt upptagna så här straxt innan jul. Men får se hur det går.
Annars får den som vill träffa mig helt enkelt boka en dejt med mig. För jag vet att jag kommer vara så tankspridd den sista tiden så vänta er inte att jag hör av mig. Har på tok för mycket att tänka på ändå. Är redan otroligt tankspridd som det är.

Igår träffade jag en vän jag inte träffat på väldigt länge. Vi brukar för övrigt inte träffas så ofta. Men när vi väl träffas så brukar det bli helt galet. Igår höll vi oss dock i skinnet. Fakade i tre timmar typ. Så man kan ju säga att vi hade en hel del att prata om. Men efter två koppar kaffe, två (eller blev det tre...?) koppar te och två små virrar så var jag tvungen att bryta upp och ta mig hem. Då var klockan kvart över nio. Var hemma vid elva.

Hur som helst. Jag hade en grymt trevlig kväll.
Tack gumman!

Igår var det exakt 2 månader kvar till jag åker. Helt sjukt. Men oj vad jag längtar. Så dessa två månader kommer gå åt till att fixa allt som ska fixas och träffa de jag vill träffa innan jag drar.
Som det ser ut nu så kommer jag visserligen hem under sommaren. Men man vet ju aldrig. Mycket kan ändra sig.

Nu är det sovdags för mig. Ska ju orka upp till jobbet imorgon.

På lördag ska jag till optikern. Behöver ett par hela glasögon. SÅ det ska bli lite kul. Hoppas man hittar några bågar som passar. Just nu har dom ett bra erbjudande också. Köp ett par och få ett par på köpet. Superbra. Då kan man variera sig lite. Ha ett par festliga kanske och ett par vardliga. Vad vet jag. Men ska nog börja med att försöka hitta ett par över huvud taget. Hoppas jag får med mig lite smakråd bara. Annars blir det svårt. Mamma visste inte om hon kan. Ska höra med systrarna också. Men den yngsta av dom lär ju ligga och sova den tiden. Jaja... återstår att se.

Idag var jag och min syster och hälsade på hos farmor. Det var trevligt. Hon bjöd på smörgåsar och glass. Så där som det ska vara när man hälsar på hos farmor. Hon är så söt. Fick en fin ring av henne också. Jag älskar ringar! Man just nu vet jag inte hur jag skå få ihop det så att jag kan använda alla på en gång. Men det löser sig nog så småning om. Hoppas jag.

Men nu sitter jag hemma. Lite tråkigt. Är så fruktansvärt sugen på att göra någonting. Men det finns typ ingenting att göra. Funderade ett tag på om jag skulle haka på pappa och hans vänner. Men skrotar nog den tanken, trots allt.

Jag har varit lite nere ett bra tag. Det har varit mycket och tänka på. När det är så hör jag ogärna av mig till folk. Det beror på att jag inte vill tynga andra med min dysterhet. Men nu börjar psyket repa sig.
Jag är redo att visa mig ute i livet igen. Men då har man istället ingen att visa sig med. Känns sådär...

Hur suttit och fyllt i ett visum formulär nu. Trodde jag hade massor kvar, visade sig att det inte var så mycket. Men jag måste kontrollera det jag fyllt i nogrant och ordna ett godkänt foto innan jag är klar. Men grunden (eller vad man ska kalla det) är i alla fall klar. Nu ska det bara finjusteras (stavas det så?) lite. Sen är det bara att boka en tid för intervju.

Jag säger då det. Nerverna sitter på utsidan redan nu. Hur ska det gå dessa två månader som är kvar innan jag åker. Är ju nästan ett psykfall redan nu. Hur kommer det då vara dagarna innan jag åker. Usch... törs man verkligen tänka på det? Nä...