Ett steg fram, två steg bak

Så kanns det fasiken. När saker och ting ser ljust ut igen så händer det nått som gör att det mörknar.
Man blir verkligen trött. Även om det inte är en själv det handlar om så påverkas man. Och man önskar verkligen att det fanns något man kan göra. Det känns extra jobbigt när man inte har någon att prata om det med. För då känns det som att jag hänger ut den det handlar om. Och det vill jag ju inte. Jag säger då det. Jobbigt värre.

Skriv en mening eller två...

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0